Nu blev det tungt igen. Dottern behövde akut hjälp när hennes tiitänkta hund blivit skrämd, slitit sig från kopplet och rymt.
Den lilla raringen var rädd och orolig av sig så att locka /ropa på henne gick inte.
Visste inte riktigt vad jag skulle kunna bidra med mer än att vara där och stötta. Åkte dit och gick några varv runt kvarteren där dottern bor, fick efter en stund syn på hunden som sprang för sitt liv. Jag ångrar att jag ropade på henne när hon var påväg in på en gård för hon tvärvände. Det var det sista jag/vi såg av hunden.
Det är nu det jobbiga börjar. Vad hade hänt om jag inte ropat, hade hunden tagit sig in på gården. (fick i efterhand reda på att den är helt stängd finns ingen väg ut).
Jag är dålig på att göra rätt när någon nära är ledsen, förtvivlad så allt jag kunde göra var att gå och leta. Efter nästan fem timmars letande så kände jag mig hopplöst misslyckad och kunde inget annat än ge upp.
Beslöt mig dock för att ta en större lov med bilen innan hemfärd, jag ville söka av ytterområdet dit jag inte orkade ta mig till fots.
Väl hemma for jag beskedet att hunden inte klarat sig då den tagit sig upp på en stor väg.
Jag sörjer och lider idag, inte så mycket hunden för kände inte den så bra utan jag tycker så synd om min dotter som ska behöva vara med om detta. Jag vet hur jobbigt det är att missta sina fyrbenta vänner.
Nu hoppas jag att mina hundar som redan är i himmelen letar upp denna nykomling i familjen och tar hand om henne.